"Detta är ett Island!" utbrast Floke Vilgerdarsson efter att ha försökt bryta upp lite land för att odla i Island, men misslyckades. Det är ett ganska passande namn för en kall, karg och vindpinad ö mitt i Nordatlanten.
Under mina doktorandstudier i Island försöker jag dela med mig av mina upplevelser utav detta underbara land, framför allt i form av hiking och fotografi/astrofotografi.
Förra veckan var det inte bara en av årets värsta stormar som drog in över Island. Morsan och farsan passade på att besöka samtidigt! Bra tajming? Tja, det kunde väl varit värre. Marken skulle kunna explodera och svavel skulle kunna regna från himlen.
Hehe, skämt åsido. Vi hade förhållandevis tur med vädret med sol som trotsade vinden. Första dagen bestämde vi oss för att trotsa vädret och bege oss åt öster till en lagun där isberg flyter från Vatnajökull och ut mot havet. Väderprognosen berättade om vindstyrkor på omkring 8 sekundmeter i öster, som är betydligt mindre än de 25 vi hade i väst.
Det var alltså hit vi skulle:
Ser det inte häftigt ut? Ifall man har tur ginge det att se isberg vända på sig i lagunen!
På väg dit åkte vi förbi en ullbutik som morsan inte kunde motstå. Den trevliga damen bakom disken kunde svenska och talade om vad hon hört på radion samma morgon: de evakuerar turister från östra Island på grund utav stormen. Bara att vända hem och mysa i Reykjavik... Dagen efter fick vi höra rapporter om hur ett franskt par fastnat i en sandstorm som blästrat bilen ren från lacken och slagit sönder fönsterrutorna. Jisses...
Dagen efter begav vi oss norrut, där vädret sades vara soligt och med måttlig vind. Denna gången stämde det; i alla fall vad det gällde vinden. När vi passerade ett bergspass så tjocknade molnen till och vi blev tagna på sängen av en snöstorm. I september!
Bilen hade sommardäck, så det blev lite nervöst. Väl nere från bergspasset blev det varmt nog så att snön inte låg kvar på asfalten i alla fall. Men det märks att man inte är i Kansas längre när det ser ut såhär på sin sommarsemester:
Det är ingen enorm U-sväng, det är ett panoramafotografi...
Kvällarna spenderades på uteställen och på hotellrummet. Hur kul sällskap är de tu efter en heldag med äventyr? Jo ungefär såhär:
I det stora hela var det en helt fantastisk vecka! Hoppas ni lyckats återhämta er därhemma :)
I skrivande stund drar det fram en storm över västra Island. För tillfället har vi 17 m/s vindstyrka och 25 m/s i byarna. För att se det positiva i saken så kan man säga att luften är väldigt frisk. Västlig storm, direkt ifrån Nordatlanten. Oprocesserad.
Detta är utsikten från ytterdörren ut på loftgången:
Ser ni havet mellan höghusen? Här är en inzoomad bild:
Vågorna slår alltså över, här inne i viken. Tur att man inte har något ärende utomhus.
Det är fullt utav ställen att ramla ned från, ifall man inte är aktsam. Det är väl lite det som gör naturen lite extra storslagen och uråldrig! Så här kommer en samling av sådana platser.
Ute på västmannaöarna finns det ett par branta berg, med lagom uppåtlutning på ena sidan och 200-meters stup på andra sidan. Man blev lite överraskad när marken bara tog slut under bestigningen...
Sådana här 200-meters-stup tar det i alla fall slut fort om man faller ned för dem. Värre är det för andra sidan på berget, där man skulle rulla 200 meter ned utav ett snedsteg:
Är det verkligen så brant då? Jo man måste nog vara på plats för att uppskatta lutningen. För att demonstrera så slänger jag ned en sten för slänten. Lägg märke till hur stenen inte bara studsar vidare i det tjocka gräset, utan även plockar upp hastighet!
Inte så långt från Reykjavik ligger Islands högsta vattenfall, Glymur. Det är 196 meter högt och är en trevlig dagshajk. Men oj, vilka branter vattnet har grävt ur!
Ett annat vattenfall är Skógafoss, längs sydkusten:
(Bilden är från Winterwonderland.is)
"Bara" 60 meter högt. Fast när ens vänner blir såhär små, då vet man att det inte vore kul att trilla ned där...
Den sista bilden är från hajkingturen Laugavegurinn (se tidigare inlägg). BIlden är inte taget jättenära kanten, men det berodde på att Joachim, som höll i kameran, lider av höjdskräck :)
En av de mest aktiva vulkanerna i Island är Hekla. Hon har haft mellan 20 och 30 utbrott sedan 1100-talet, varav 6 av dem efter sekelskiftet. De senaste utbrotten har skett med ca 12 års mellanrum, och det senaste skedde år 2000. Man har sett en stark korrelation som säger att ju längre hon sover, desto större utbrott får hon!
Här ligger hon:
Klasskompisarna från universitetet i Göteborg med respektive och jag tog bilen till området vid Heklas fot och gick runt i lavafälten. Såhär såg landskapet ut i allmänhet:
Lavan som vi ser här har flytit hit. Det svarta som ligger ovanpå och runtomkring lavafältet är pyroklastiskt material (engelska Tephra), alltså aska och stenbumlingar som flugit till platsen där de ligger. Det är alltså svart och dött och känns som att gå på Månen, eller i varje fall någonstans där ingen gång förut!
Här är gänget:
Med tanke på hur kargt det ser ut och hur utlämnad man känner sig så är det inte konstigt att det fick benämningen Helvetets ingång på medeltiden! När hon fick sina utbrott så ödelades hela bosättningar som låg för nära.
Och till sist, panoramat som alltid! Här är Hekla med. Dock är hon höljd i mold till största delen, men du kan se delar av henne till höger i bild, med snö kvar här och var:
Här är den fullstora bilden: http://www.akgjohansson.se/Hiking/panorama_hekla.jpg
Jag vill också tacka vännerna som hängde med för en trevlig vecka, och hoppas att ni hade det trevligt i Island också, David, Inna, Tommy, Karla och Erik!
Utanför Islands södra kust ligger ögruppen Västmannaöarna, närmare bestämt här:
Namnet Vestmannaeyjar fick det efter irländska slavar hade dödat brodern till Islands första nybyggare Ingólfr Arnarson, som spårade slavarna till Västmannaöarna. Den vanliga benämningen på irländare var Västmän.
1973 bröt marken på ön upp och blev till ett utbrott som täckte stora delar utav ön av lava och aska. Den mörkare delen till höger på huvudön på den inzoomade bilden nedan är just lava och aska från det utbrottet.
Många hus hamnade under lavan. Såhär såg det ut när jag var där i maj tillsammans med Johanna, Charlotte och Marcus:
Nu i helgen åkte jag dit med klasskamrater med respektive från universitetet. Denna gången passade jag på att utforska de utöskta vyerna som blev i det sköna vädret:
Som ni vet är jag väldigt förtjust i panoraman! Detta tog jag från en av de otroligt branta klipporna på ön:
Den fullstora bilden finns här: http://www.akgjohansson.se/Hiking/panorama_vestmannaeyjar_view.jpg. Ser ni småöarna strax till höger i bilden? Det är bandet av öar just söder om huvudön (se kartan nedanför). Den längst ut till höger av dem är Surtsey, ön som blev till i ett utbrott på 60-talet!
Stupen som ni kan se runt på på bilden är 200 meter rätt ned. Där är man inte stursk!
Det är en mycket väl värd resa ut på ön, så ta chansen om den ges!
Till vänster ser ni Reykjaviks innerstad och till höger syns bergen Akrafjöll och Esja. Ser ni konurerna över horisonten? Det är Snæfellsnes, och den större av kontursklumparna är Snæfellsjökull, glaciären längst ut på Snæfellsnes-halvön. Det är för övrigt där som ingången till Jordens mitt är, enligt Jules Verne.
Vädret blev helt underbart härom dagen, så vår sommarstudent David och jag tog chansen och besteg Esja igen. Vindstilla och knappt ett moln på hela himlen! Sådan tystnad finns ingen annan stans...
Här ser man dock inte mycket annat än platån och delar av Akranes och Snæfellsnes till höger i bild. Här är en bild över Reykjavik också, taget från den södra toppen.
Under det förra inlägget gick vi genom vilka olika landskap vi fick vandra igenom längs Laugavegurinn. Nu ska vi gå genom några fina utsiktspunkter!
Så vandringen gick alltså från Landmannalaugar ned till Þórsmörk. Kommer ni ihåg kartan? Såhär såg den alltså ut:
Vi går några min väster om Vatnajökull och några mil norr om Mýrdalsjökull (som täcker vulkanen Katla) och Eyjafjallajökull (ja precis, den som orsakade tidernas största flygstopp!).
Nu ska jag visa några panoramabilder här nedan. De kommer du att få öppna i nytt fönster via länken och sedan zooma in. Här är första, som togs från en kulle just vid det första stoppet, Hrafntinnukur (markerat A):
Efter första natten stack jag iväg ungefär en timme innan resten av gänget för att bestiga bergen Reykjafjöll just bredvid campingplatsen. Det är ett 1180 meter högt berg med fantastisk vy! Jag tog detta panoramat därifrån. Klicka upp panoramat i nytt fönster: http://www.akgjohansson.se/Hiking/Laugavegurinn/reykjafjoll_panorama.jpg
Kvällen innan gick David och jag, tillsammans med en trevlig danska som vi träffade, upp på en nästan lika hög topp vid campingplatsen. Man kan inte se lika mycket därifrån, men fin utsikt är det ingalunda!
Förra veckan kom min kompis Joachim "Plupp" Wiegert och hans bror Benjamin på besök, så vi passade på att se Island från den naturnära sidan - hajk! En av våra sommarstudenter David Vanyan vågade med oss också.
En av de mest populära hajkinglederna i Island kallas för Laugavegur eller Laugavegurinn i bestämd form. Det uttalas ungefär "Löjgavejur/Löjgavejurin" och betyder just lögarväger (lög=varmt bad).
Den går mellan Landmannalaugar i norr till Þórsmörk i söder:
Rutten är 55 km lång, så vi delade in den i fyra etapper med fyra nätter (den sista natten i väntan på bussen tillbaka till Reykjavik dagen därpå). Under turen fick vi gå igenom fem olika landskapstyper, som jag ska gå igenom här nedan. Fler inlägg om Laugavegurinn kommer senare!
De bilderna med hög kvalitet är tagna av Benjamin Wiegert, resten är tagna utav mig.
Det första landskapet var ett ökenliknande bergslandskap, där sanden är mineralrik och "svettas" olika färger:
Bild: Benjamin
Under första dagen träffade vi på en kanandensiska som gick leden för sig själv. Vi började att språka och hon slöt sig till oss! Detta är Viviane:
Bild: Viviane Dubois-Cote
Det andra landskapet kom vi in i under andra dagen: snötäckta bergspass!
Bild: Benjamin
Inte dum vy att äta kvällsmat och vakna upp till, eller hur?
Bild: jag
Efter detta landskap blev det grönare och lummigare; vi hade kommit in i de vattenrika områdena nära de två stora glaciärerna i området: Mýrdalsjökull (över vulkanen Katla) och Eyjafjallajökull! Se nästa inlägg om olika utsikter under hajken för att se dessa!
Så här såg det ut vid den andra lägerplatsen, och det tredje landskapet:
Den fjärde och sista dagen kom vi in i det sista landskapet: Skog!
Vi har kommit ned till så låg höjd och samtidigt får mycket vatten från de två glaciärerna, så träden kan verkligen frodas här!
Bild: Benjamin
Bild: Benjamin
Träden ni ser är dvärgbjörk, ett av ursprungsträden här i Island. Det huvudsakliga skälet till att träd är så ovanligt här i landet beror huvudsakligen inte på det karga landskapet, utan på att de låter fåren beta över obegränsade ytor (det tar fem dagar att samla ihop fåren varje höst) och att det ibland regnar ned aska över stora områden.
Så nu är vi framme!
Bild: jag
På sista campingplatsen, i väntan på bussen, fick vi sällskap!
Bild: Benjamin
I nästa inlägg kommer jag att gå igenom de olika utsikterna man får se under hajk-turen!
Berget Esja är något som alla som besökt Reykjavik har sett, kanske utan att veta om det. Det är ett ~930 meter högt berg och går utan svårigheter att bestiga utan klättringsredskap. Det ligger här:
Såhär ser hon ut från Reykjaviks nordliga kust:
Från dess fot ser det ut såhär (tillsammans med Ágúst Jin, mitt hikingsällskap för dagen):
Som ni ser är molnen ganska låga idag, så man ser inte toppen. De pendlar upp och ned och vi var tursamma nog att få några högre moln just när vi nådde toppen! Efter inte ens två hundra meters stigning får vi denna utsikten över Reykjavik:
Sju hundra meters stigning kvar! Den mesta biten var bara brant uppförsbacke, men de sista femtio metrarna var så brant att man var tvungen att använda sig av händerna också. Uppe på topplatån fick vi en utsikt som såhär:
Skivan som jag står lutad emot visar vad man borde sett, givet att vi inte stog mitt i ett jäkla moln...
Sedan sjönk molnen kvickt och vi fick avnjuta vår välförtjänta lunch mitt i ett moln med tjugo meters fri sikt på 900 meters höjd
På väg ned måste man ju också ha lite kul, så vi tog ett interaktivt panorama! Ágúst är med på tre ställen och jag på två. Kan ni hitta alla? Den fullt upplösta bilden finns här: http://www.akgjohansson.se/Hiking/360-panorama_Esja.jpg
Så, Esjan är en perfekt halvdagsutflykt om man ändå är i Reykjavik. Det går bussar hit och det är fina gångleder ända upp till toppen och man får väldigt bra utsikter med tanke på hur lite man behöver jobba för det. Det finns till och med en restaurent vid foten av berget!
Graden av kupering utav landskapet i Island är inte helt olikt många delar av Sverige. Det som skiljer mest är avsaknaden av träd och att vissa berg har skarpare lutning än andra. Detta gör bergen väldigt tacksamma mål för bestigning; man får en utmaning och en fantastisk utsikt!
Vi besteg berget Vífilsfell tillsammans med Hikinggruppen Fjallasnigillinn i mtten av april. Det är 650 meter högt och från marken ser det ut såhär:
och det ligger bara några mil utanför Reykjavik, närmare bestämt här:
Vífilsfell är en så kallad "subglacial mound", fritt översatt "subglaciär hög". Dessa bildas när ett vulkanutbrott sker under ett glaciärtäcke och det inte äger tillräckligt genomslagskraft för att borra sig genom isen. Dessa typer av berg är relativt ovanliga och ger ett unikt utseende.
Berget är "uppbyggt" i två etage, där man först klättrar upp till den första platån och sen upp till toppen längst till höger på bilden nedan.
Vissa bilder är mina egna, men de flesta är tagna av Jan Straka, en tjeckisk student på besök i Island. Då sticker vi!
På vissa ställen blev stigningen riktigt brant...
...så det är viktigt att hjälpas åt!
Finns det något bättre än att njuta av den underbara utsikten efter bestigningen?
Här är fotografen Jan själv och njuter utav utsikten:
Ett panorama här nedanför från strax innan sista stigningen till toppen. Berget vi ser bortanför är Bláfjöll, ett populärt resmål för skidåkare och spejare. Utav det man ser av vårt berg, Vífilsfell, kan man se sedimenteringen som följd av sättet det skapades på. Det känns som att stå på en jättelik sandhög...
Så till den sista stigningen. Till min förvåning har någon ambitiös stackare burit upp ett metallbord som indikerar vad det är man ser från toppen!
Och så till utsikten, den underbara utsikten! Nedanför ska jag nu visa ett panorama utav utsikten. Intressanta saker man kan se är: Vulkanen Hekla, glaciären Eyjafjallajökull, ögruppen Västmannaöarna, Reykjavik och bergskedjan Esja. Kan ni hitta dem?
Ser ni bilvägen som går längst till vänster på bilden? Den går förbi ett bergvärmeverk som det ryker ånga från, eller hur? Just ovanför den röken finns ett sockertoppsberg; det är Hekla.
Följer ni horisonten till den första glaciären till höger så är det Eyjafjallajökull, den som stoppade flygtrafiken 2010.
Fortsätter ni till höger och ut över havet så ser ni konturerna av några öar. Det är Västmannaöarna! Den stora klimpen är Heimey, alltså hemön, som hade utbrott på 70-talet. Ganska snart kommer ett inlägg om det med! Med lite fantasi kan ni se en relativt stor klimp längst till höger om de andra, och det är Surtsey som skapades i ett under-havs-utbrott på 60-talet. Den är ett intressant föremål för biologisk forskning, speciellt för att studera hur en ny ö populeras!
Längre till höger ser ni Bláfjöll igen. Ur solen ser ni Reykjavik och längre till höger bergskedjan Esja, som spänner upp den norra horisonten från Reykjavik.
Just söder om Reykjavik ligger naturskyddsområdet Heiðmörk, inom den svarta ringen. Man kan se att vissa områden är gråare än andra. Det är lavafält som till stor del kommer från ett utbrott ur berget Búrfell för 7000 år sedan. Naturens återtagande av marken går långsamt; på många ställen är lavastenen fortfarande ytlig. Området är mycket värt att besöka om man har "vägarna förbi"!
Detta är Búrfell:
Vulkankratern ligger bara lite drygt en mil från Reykjavik och är extremt lätt att ta sig till. Bilden är tagen från där bilvägen slutar!
Väl uppe på vulkanen ser kratern ut såhär:
Under utbrottet vällde lavan ut ur kraterna genom denna kanjon som syns här nedanför. Kanjonen finns kvar, fullt utav spår utav den heta lavans flöde och är en populär gångväg.
Här är en vägg som är kvar från lavakanalen. Just vid denna väggen svängde flödet starkt åt vänster, så förmodligen är denna bergart starkare än vanligt i detta området.
Ett exempel på en sten som är kvar från utbrottet. Ser lite ut som choklad eller slarvigt påmålad färg. Fast denna "färgen" eller "chokladen" är 7000 år gammal!
Man kan fortfarande se ganska tydligt hur långt lavaflödet nådde!
På grannkullen till Búrfell så kan man se hur berget har glidit nedför sluttningen något. Titta speciellt på hur avlagringarna svänger. Fräckt va!?
Det kanske är lite fel årstid att tala om norrsken. Men bilderna från vintern ligger och trycker, så bättre sent än aldrig.
I mitten på mars åkte kometen PanSTARRS runt Solen och förbi oss på relativt kort avstånd. Detta gjorde att astronomiintresserade samlades under den stjärnklara söndagen den 17 mars för att titta på kometen. Detta inlägg ska inte handla om kometen, utan om en väldigt kraftig solstorm som träffade oss just den natten och skapade ovanligt starka norrsken.
Dessa bilder tog jag tillsammans med Guðmunður Stefánsson under kvällen
Detta nedanför kallas för en korona, när norrskenet blir så starkt att det kommer rätt emot en. Då ser det ut som om det strömmar ut från samma punkt och blir otroligt vackert att se på!
Island har en väldigt intressant geologi, mycket på grund av att det ligger mitt på korsningen utav tre kontinentalplattor. I grova drag ligger det till såhär:
(þórðarson et al., 2002)
De tjocka svarta linjerna på den högra utav bilderna visar hur de vulkaniska bältena går och man kan i stort sett säga att det är här som kontinentalplattorna delas; den Amerikanska i väster, den Eurasiska i öster och en liten mitt-platta som går ned i Atlanten i söder. De streckade linjerna är seismiskt aktiva regioner.
Ser ni halvön som går ut ned till vänster längs Reykjavnes vulkaniska bälte (RVB)? Dit åkte vi den första april i år! Företaget som anordnade exkursionen hette Útivist och de hade med en geologiskt bevandrad guide också. Dock talade han på isländska, så ett och annat gick över huvudet på mig, så att säga...
Här är alltså var vi är:
Tittar vi lite närmare på området så ser vi att en del längst ute på halvön är lite mörkare än det andra, eller hur?
Det mörkare området är efter ett vulkanutbrott på 1200-talet, som finns omskrivet i de gamla sagorna. De ljusare områdena är från längre tillbaka. Dock är det format efter istiden, så stenen har inte slipats rund och fin, heller är det inte sedimenterad sten utan det är lavafält.
Här är vi på väg uppför en gammal krater.
Här är kratern från andra sidan...
...och här är en utsiktsbild ut över en äldre del utav lavafältet:
Här nedanför ser vi hur stenen spruckit när den svalnat.
Denna stenformation kallas för pahoehoe och innebär att lavan flöt lätt (hade låg viskositet) innan den stelnade, enligt geolog Linda Reyier, som passande nog just skrivit sin kandidatuppsats om geologin på Reykjaneshalvön.
Det är mycket grottor när och var. Dock hittade vi ingen längre utsträckt grotta, utan bara små fickor.
Här ser vi kustlinjen längs den yngre lavan. Vackert va?
Trevliga formationer kan uppstå när svagare bergart vittrar bort
Och här är sedimenterad sjöbotten som hamnat under lavan
Det sista vi fick se på vår exkursion var ett tragiskt turistmål: platsen där den sista garfågeln (Great Auk på engelska) klubbades ihjäl. Fågeln blev i och med det utdöd och det var på den bortre av de två öar här nedanför, som det skedde, i slutet på 1800-talet. Den hitersta ön heter Karlen och den bortersta heter Eldey (Eldön).
Hur ska man göra sig bekant i ett nytt land då? Tja, man måste väl ha något att utgå ifrån, ha ett ankare som statisk referens. Det får bli svenska ambassaden - IKEA!
I Sverige är IKEA känt för att ligga till på avlägsna platser, så hur ligger IKEA i ett land som Island, där allt är avlägset redan från början? Jag ska navigera er dit! Vi börjar ifrån den södra kusten av Reykjavik, hyfsat nära innerstan men ändå i utkanten av vad som kallas för Reykjavik.
Just precis, IKEA finns inte en med på kartan... Vi står på den röda punkten och ska alltså till någon stans på andra sidan viken här:
Ser ni fågeln där ute? Det är garfågel (Great Auk på engelska), en utdöd fågel som inte kunde flyga. Det sista paret blev ihjälklubbade här i Island, på en ö som heter Eldey (läs mer om det på mitt inlägg om Reykjanes).
I alla fall, då börjar vi cykla! Ni ser att det är imma på kameran, och det är en ganska god ledtråd till vad för väder det är. 12 grader, regn och stark vind, runt 10 m/s. Men det stoppar inte någon som längtar hem!
Efter ett drygt tiotal kilometer kommer vi över ett krön, ungefär där pilen är på kartan, och denna vy öppnar sig:
Ser ni vägen som går där? Nu är det ändå nära... kan man tro! Vore man en bil så ginge det bra, men vi cyklister får förpassa oss till utmarkerna... nästa vägsträcka:
Lavafält! Stenen som ligger på grusvägarna är inte små och trevliga som de vi har i Sverige, utan de här är sten som formats efter istiden och inte rubbats runda och fina, och sticker in i däckgummit såväl som hjärtat! Men vad gör man inte...?
Efter övertalning har jag gått med på att skriva en blogg om mitt liv här i Island, så att landsmännen i Svíþjóð kan hålla koll på att jag inte hittar på något dumt!
Jag heter Andreas och bor i Island, där jag skriver min doktorsavhandling i astrofysik. Förutom astrofysiken och lite andra intressen såsom modellflyg och novellskrivning så gillar jag att vara ute i naturen och se mig omkring, gärna på lite mindre gästvänliga platser. Island är ett perfekt land vad det gäller ogästvänliga platser, så förbered er på mycket naturinlägg!
Det politiska läget i Island är också intressant. För fem år sedan (i skrivande stund) gick landet igenom den värsta ekonomiska kris i sin historia, som lämnade ett politiskt vakuum efter sig. Mycket har hänt, mycket händer och mycket kommer att hända!
Annat som kommer upp hamnar nog också på bloggen. Vi får helt enkelt se!
Det är ingen enorm U-sväng, det är ett panoramafotografi...
