"Detta är ett Island!" utbrast Floke Vilgerdarsson efter att ha försökt bryta upp lite land för att odla i Island, men misslyckades. Det är ett ganska passande namn för en kall, karg och vindpinad ö mitt i Nordatlanten.
Under mina doktorandstudier i Island försöker jag dela med mig av mina upplevelser utav detta underbara land, framför allt i form av hiking och fotografi/astrofotografi.
Berget Esja är något som alla som besökt Reykjavik har sett, kanske utan att veta om det. Det är ett ~930 meter högt berg och går utan svårigheter att bestiga utan klättringsredskap. Det ligger här:
Såhär ser hon ut från Reykjaviks nordliga kust:
Från dess fot ser det ut såhär (tillsammans med Ágúst Jin, mitt hikingsällskap för dagen):
Som ni ser är molnen ganska låga idag, så man ser inte toppen. De pendlar upp och ned och vi var tursamma nog att få några högre moln just när vi nådde toppen! Efter inte ens två hundra meters stigning får vi denna utsikten över Reykjavik:
Sju hundra meters stigning kvar! Den mesta biten var bara brant uppförsbacke, men de sista femtio metrarna var så brant att man var tvungen att använda sig av händerna också. Uppe på topplatån fick vi en utsikt som såhär:
Skivan som jag står lutad emot visar vad man borde sett, givet att vi inte stog mitt i ett jäkla moln...
Sedan sjönk molnen kvickt och vi fick avnjuta vår välförtjänta lunch mitt i ett moln med tjugo meters fri sikt på 900 meters höjd
På väg ned måste man ju också ha lite kul, så vi tog ett interaktivt panorama! Ágúst är med på tre ställen och jag på två. Kan ni hitta alla? Den fullt upplösta bilden finns här: http://www.akgjohansson.se/Hiking/360-panorama_Esja.jpg
Så, Esjan är en perfekt halvdagsutflykt om man ändå är i Reykjavik. Det går bussar hit och det är fina gångleder ända upp till toppen och man får väldigt bra utsikter med tanke på hur lite man behöver jobba för det. Det finns till och med en restaurent vid foten av berget!
Graden av kupering utav landskapet i Island är inte helt olikt många delar av Sverige. Det som skiljer mest är avsaknaden av träd och att vissa berg har skarpare lutning än andra. Detta gör bergen väldigt tacksamma mål för bestigning; man får en utmaning och en fantastisk utsikt!
Vi besteg berget Vífilsfell tillsammans med Hikinggruppen Fjallasnigillinn i mtten av april. Det är 650 meter högt och från marken ser det ut såhär:
och det ligger bara några mil utanför Reykjavik, närmare bestämt här:
Vífilsfell är en så kallad "subglacial mound", fritt översatt "subglaciär hög". Dessa bildas när ett vulkanutbrott sker under ett glaciärtäcke och det inte äger tillräckligt genomslagskraft för att borra sig genom isen. Dessa typer av berg är relativt ovanliga och ger ett unikt utseende.
Berget är "uppbyggt" i två etage, där man först klättrar upp till den första platån och sen upp till toppen längst till höger på bilden nedan.
Vissa bilder är mina egna, men de flesta är tagna av Jan Straka, en tjeckisk student på besök i Island. Då sticker vi!
På vissa ställen blev stigningen riktigt brant...
...så det är viktigt att hjälpas åt!
Finns det något bättre än att njuta av den underbara utsikten efter bestigningen?
Här är fotografen Jan själv och njuter utav utsikten:
Ett panorama här nedanför från strax innan sista stigningen till toppen. Berget vi ser bortanför är Bláfjöll, ett populärt resmål för skidåkare och spejare. Utav det man ser av vårt berg, Vífilsfell, kan man se sedimenteringen som följd av sättet det skapades på. Det känns som att stå på en jättelik sandhög...
Så till den sista stigningen. Till min förvåning har någon ambitiös stackare burit upp ett metallbord som indikerar vad det är man ser från toppen!
Och så till utsikten, den underbara utsikten! Nedanför ska jag nu visa ett panorama utav utsikten. Intressanta saker man kan se är: Vulkanen Hekla, glaciären Eyjafjallajökull, ögruppen Västmannaöarna, Reykjavik och bergskedjan Esja. Kan ni hitta dem?
Ser ni bilvägen som går längst till vänster på bilden? Den går förbi ett bergvärmeverk som det ryker ånga från, eller hur? Just ovanför den röken finns ett sockertoppsberg; det är Hekla.
Följer ni horisonten till den första glaciären till höger så är det Eyjafjallajökull, den som stoppade flygtrafiken 2010.
Fortsätter ni till höger och ut över havet så ser ni konturerna av några öar. Det är Västmannaöarna! Den stora klimpen är Heimey, alltså hemön, som hade utbrott på 70-talet. Ganska snart kommer ett inlägg om det med! Med lite fantasi kan ni se en relativt stor klimp längst till höger om de andra, och det är Surtsey som skapades i ett under-havs-utbrott på 60-talet. Den är ett intressant föremål för biologisk forskning, speciellt för att studera hur en ny ö populeras!
Längre till höger ser ni Bláfjöll igen. Ur solen ser ni Reykjavik och längre till höger bergskedjan Esja, som spänner upp den norra horisonten från Reykjavik.
Just söder om Reykjavik ligger naturskyddsområdet Heiðmörk, inom den svarta ringen. Man kan se att vissa områden är gråare än andra. Det är lavafält som till stor del kommer från ett utbrott ur berget Búrfell för 7000 år sedan. Naturens återtagande av marken går långsamt; på många ställen är lavastenen fortfarande ytlig. Området är mycket värt att besöka om man har "vägarna förbi"!
Detta är Búrfell:
Vulkankratern ligger bara lite drygt en mil från Reykjavik och är extremt lätt att ta sig till. Bilden är tagen från där bilvägen slutar!
Väl uppe på vulkanen ser kratern ut såhär:
Under utbrottet vällde lavan ut ur kraterna genom denna kanjon som syns här nedanför. Kanjonen finns kvar, fullt utav spår utav den heta lavans flöde och är en populär gångväg.
Här är en vägg som är kvar från lavakanalen. Just vid denna väggen svängde flödet starkt åt vänster, så förmodligen är denna bergart starkare än vanligt i detta området.
Ett exempel på en sten som är kvar från utbrottet. Ser lite ut som choklad eller slarvigt påmålad färg. Fast denna "färgen" eller "chokladen" är 7000 år gammal!
Man kan fortfarande se ganska tydligt hur långt lavaflödet nådde!
På grannkullen till Búrfell så kan man se hur berget har glidit nedför sluttningen något. Titta speciellt på hur avlagringarna svänger. Fräckt va!?
Det kanske är lite fel årstid att tala om norrsken. Men bilderna från vintern ligger och trycker, så bättre sent än aldrig.
I mitten på mars åkte kometen PanSTARRS runt Solen och förbi oss på relativt kort avstånd. Detta gjorde att astronomiintresserade samlades under den stjärnklara söndagen den 17 mars för att titta på kometen. Detta inlägg ska inte handla om kometen, utan om en väldigt kraftig solstorm som träffade oss just den natten och skapade ovanligt starka norrsken.
Dessa bilder tog jag tillsammans med Guðmunður Stefánsson under kvällen
Detta nedanför kallas för en korona, när norrskenet blir så starkt att det kommer rätt emot en. Då ser det ut som om det strömmar ut från samma punkt och blir otroligt vackert att se på!
Island har en väldigt intressant geologi, mycket på grund av att det ligger mitt på korsningen utav tre kontinentalplattor. I grova drag ligger det till såhär:
(þórðarson et al., 2002)
De tjocka svarta linjerna på den högra utav bilderna visar hur de vulkaniska bältena går och man kan i stort sett säga att det är här som kontinentalplattorna delas; den Amerikanska i väster, den Eurasiska i öster och en liten mitt-platta som går ned i Atlanten i söder. De streckade linjerna är seismiskt aktiva regioner.
Ser ni halvön som går ut ned till vänster längs Reykjavnes vulkaniska bälte (RVB)? Dit åkte vi den första april i år! Företaget som anordnade exkursionen hette Útivist och de hade med en geologiskt bevandrad guide också. Dock talade han på isländska, så ett och annat gick över huvudet på mig, så att säga...
Här är alltså var vi är:
Tittar vi lite närmare på området så ser vi att en del längst ute på halvön är lite mörkare än det andra, eller hur?
Det mörkare området är efter ett vulkanutbrott på 1200-talet, som finns omskrivet i de gamla sagorna. De ljusare områdena är från längre tillbaka. Dock är det format efter istiden, så stenen har inte slipats rund och fin, heller är det inte sedimenterad sten utan det är lavafält.
Här är vi på väg uppför en gammal krater.
Här är kratern från andra sidan...
...och här är en utsiktsbild ut över en äldre del utav lavafältet:
Här nedanför ser vi hur stenen spruckit när den svalnat.
Denna stenformation kallas för pahoehoe och innebär att lavan flöt lätt (hade låg viskositet) innan den stelnade, enligt geolog Linda Reyier, som passande nog just skrivit sin kandidatuppsats om geologin på Reykjaneshalvön.
Det är mycket grottor när och var. Dock hittade vi ingen längre utsträckt grotta, utan bara små fickor.
Här ser vi kustlinjen längs den yngre lavan. Vackert va?
Trevliga formationer kan uppstå när svagare bergart vittrar bort
Och här är sedimenterad sjöbotten som hamnat under lavan
Det sista vi fick se på vår exkursion var ett tragiskt turistmål: platsen där den sista garfågeln (Great Auk på engelska) klubbades ihjäl. Fågeln blev i och med det utdöd och det var på den bortre av de två öar här nedanför, som det skedde, i slutet på 1800-talet. Den hitersta ön heter Karlen och den bortersta heter Eldey (Eldön).
Hur ska man göra sig bekant i ett nytt land då? Tja, man måste väl ha något att utgå ifrån, ha ett ankare som statisk referens. Det får bli svenska ambassaden - IKEA!
I Sverige är IKEA känt för att ligga till på avlägsna platser, så hur ligger IKEA i ett land som Island, där allt är avlägset redan från början? Jag ska navigera er dit! Vi börjar ifrån den södra kusten av Reykjavik, hyfsat nära innerstan men ändå i utkanten av vad som kallas för Reykjavik.
Just precis, IKEA finns inte en med på kartan... Vi står på den röda punkten och ska alltså till någon stans på andra sidan viken här:
Ser ni fågeln där ute? Det är garfågel (Great Auk på engelska), en utdöd fågel som inte kunde flyga. Det sista paret blev ihjälklubbade här i Island, på en ö som heter Eldey (läs mer om det på mitt inlägg om Reykjanes).
I alla fall, då börjar vi cykla! Ni ser att det är imma på kameran, och det är en ganska god ledtråd till vad för väder det är. 12 grader, regn och stark vind, runt 10 m/s. Men det stoppar inte någon som längtar hem!
Efter ett drygt tiotal kilometer kommer vi över ett krön, ungefär där pilen är på kartan, och denna vy öppnar sig:
Ser ni vägen som går där? Nu är det ändå nära... kan man tro! Vore man en bil så ginge det bra, men vi cyklister får förpassa oss till utmarkerna... nästa vägsträcka:
Lavafält! Stenen som ligger på grusvägarna är inte små och trevliga som de vi har i Sverige, utan de här är sten som formats efter istiden och inte rubbats runda och fina, och sticker in i däckgummit såväl som hjärtat! Men vad gör man inte...?
Efter övertalning har jag gått med på att skriva en blogg om mitt liv här i Island, så att landsmännen i Svíþjóð kan hålla koll på att jag inte hittar på något dumt!
Jag heter Andreas och bor i Island, där jag skriver min doktorsavhandling i astrofysik. Förutom astrofysiken och lite andra intressen såsom modellflyg och novellskrivning så gillar jag att vara ute i naturen och se mig omkring, gärna på lite mindre gästvänliga platser. Island är ett perfekt land vad det gäller ogästvänliga platser, så förbered er på mycket naturinlägg!
Det politiska läget i Island är också intressant. För fem år sedan (i skrivande stund) gick landet igenom den värsta ekonomiska kris i sin historia, som lämnade ett politiskt vakuum efter sig. Mycket har hänt, mycket händer och mycket kommer att hända!
Annat som kommer upp hamnar nog också på bloggen. Vi får helt enkelt se!
