"Detta är ett Island!" utbrast Floke Vilgerdarsson efter att ha försökt bryta upp lite land för att odla i Island, men misslyckades. Det är ett ganska passande namn för en kall, karg och vindpinad ö mitt i Nordatlanten.
Under mina doktorandstudier i Island försöker jag dela med mig av mina upplevelser utav detta underbara land, framför allt i form av hiking och fotografi/astrofotografi.
I skrivande stund drar det fram en storm över västra Island. För tillfället har vi 17 m/s vindstyrka och 25 m/s i byarna. För att se det positiva i saken så kan man säga att luften är väldigt frisk. Västlig storm, direkt ifrån Nordatlanten. Oprocesserad.
Detta är utsikten från ytterdörren ut på loftgången:
Ser ni havet mellan höghusen? Här är en inzoomad bild:
Vågorna slår alltså över, här inne i viken. Tur att man inte har något ärende utomhus.
Det är fullt utav ställen att ramla ned från, ifall man inte är aktsam. Det är väl lite det som gör naturen lite extra storslagen och uråldrig! Så här kommer en samling av sådana platser.
Ute på västmannaöarna finns det ett par branta berg, med lagom uppåtlutning på ena sidan och 200-meters stup på andra sidan. Man blev lite överraskad när marken bara tog slut under bestigningen...
Sådana här 200-meters-stup tar det i alla fall slut fort om man faller ned för dem. Värre är det för andra sidan på berget, där man skulle rulla 200 meter ned utav ett snedsteg:
Är det verkligen så brant då? Jo man måste nog vara på plats för att uppskatta lutningen. För att demonstrera så slänger jag ned en sten för slänten. Lägg märke till hur stenen inte bara studsar vidare i det tjocka gräset, utan även plockar upp hastighet!
Inte så långt från Reykjavik ligger Islands högsta vattenfall, Glymur. Det är 196 meter högt och är en trevlig dagshajk. Men oj, vilka branter vattnet har grävt ur!
Ett annat vattenfall är Skógafoss, längs sydkusten:
(Bilden är från Winterwonderland.is)
"Bara" 60 meter högt. Fast när ens vänner blir såhär små, då vet man att det inte vore kul att trilla ned där...
Den sista bilden är från hajkingturen Laugavegurinn (se tidigare inlägg). BIlden är inte taget jättenära kanten, men det berodde på att Joachim, som höll i kameran, lider av höjdskräck :)
En av de mest aktiva vulkanerna i Island är Hekla. Hon har haft mellan 20 och 30 utbrott sedan 1100-talet, varav 6 av dem efter sekelskiftet. De senaste utbrotten har skett med ca 12 års mellanrum, och det senaste skedde år 2000. Man har sett en stark korrelation som säger att ju längre hon sover, desto större utbrott får hon!
Här ligger hon:
Klasskompisarna från universitetet i Göteborg med respektive och jag tog bilen till området vid Heklas fot och gick runt i lavafälten. Såhär såg landskapet ut i allmänhet:
Lavan som vi ser här har flytit hit. Det svarta som ligger ovanpå och runtomkring lavafältet är pyroklastiskt material (engelska Tephra), alltså aska och stenbumlingar som flugit till platsen där de ligger. Det är alltså svart och dött och känns som att gå på Månen, eller i varje fall någonstans där ingen gång förut!
Här är gänget:
Med tanke på hur kargt det ser ut och hur utlämnad man känner sig så är det inte konstigt att det fick benämningen Helvetets ingång på medeltiden! När hon fick sina utbrott så ödelades hela bosättningar som låg för nära.
Och till sist, panoramat som alltid! Här är Hekla med. Dock är hon höljd i mold till största delen, men du kan se delar av henne till höger i bild, med snö kvar här och var:
Här är den fullstora bilden: http://www.akgjohansson.se/Hiking/panorama_hekla.jpg
Jag vill också tacka vännerna som hängde med för en trevlig vecka, och hoppas att ni hade det trevligt i Island också, David, Inna, Tommy, Karla och Erik!
Utanför Islands södra kust ligger ögruppen Västmannaöarna, närmare bestämt här:
Namnet Vestmannaeyjar fick det efter irländska slavar hade dödat brodern till Islands första nybyggare Ingólfr Arnarson, som spårade slavarna till Västmannaöarna. Den vanliga benämningen på irländare var Västmän.
1973 bröt marken på ön upp och blev till ett utbrott som täckte stora delar utav ön av lava och aska. Den mörkare delen till höger på huvudön på den inzoomade bilden nedan är just lava och aska från det utbrottet.
Många hus hamnade under lavan. Såhär såg det ut när jag var där i maj tillsammans med Johanna, Charlotte och Marcus:
Nu i helgen åkte jag dit med klasskamrater med respektive från universitetet. Denna gången passade jag på att utforska de utöskta vyerna som blev i det sköna vädret:
Som ni vet är jag väldigt förtjust i panoraman! Detta tog jag från en av de otroligt branta klipporna på ön:
Den fullstora bilden finns här: http://www.akgjohansson.se/Hiking/panorama_vestmannaeyjar_view.jpg. Ser ni småöarna strax till höger i bilden? Det är bandet av öar just söder om huvudön (se kartan nedanför). Den längst ut till höger av dem är Surtsey, ön som blev till i ett utbrott på 60-talet!
Stupen som ni kan se runt på på bilden är 200 meter rätt ned. Där är man inte stursk!
Det är en mycket väl värd resa ut på ön, så ta chansen om den ges!
Till vänster ser ni Reykjaviks innerstad och till höger syns bergen Akrafjöll och Esja. Ser ni konurerna över horisonten? Det är Snæfellsnes, och den större av kontursklumparna är Snæfellsjökull, glaciären längst ut på Snæfellsnes-halvön. Det är för övrigt där som ingången till Jordens mitt är, enligt Jules Verne.
Vädret blev helt underbart härom dagen, så vår sommarstudent David och jag tog chansen och besteg Esja igen. Vindstilla och knappt ett moln på hela himlen! Sådan tystnad finns ingen annan stans...
Här ser man dock inte mycket annat än platån och delar av Akranes och Snæfellsnes till höger i bild. Här är en bild över Reykjavik också, taget från den södra toppen.
Under det förra inlägget gick vi genom vilka olika landskap vi fick vandra igenom längs Laugavegurinn. Nu ska vi gå genom några fina utsiktspunkter!
Så vandringen gick alltså från Landmannalaugar ned till Þórsmörk. Kommer ni ihåg kartan? Såhär såg den alltså ut:
Vi går några min väster om Vatnajökull och några mil norr om Mýrdalsjökull (som täcker vulkanen Katla) och Eyjafjallajökull (ja precis, den som orsakade tidernas största flygstopp!).
Nu ska jag visa några panoramabilder här nedan. De kommer du att få öppna i nytt fönster via länken och sedan zooma in. Här är första, som togs från en kulle just vid det första stoppet, Hrafntinnukur (markerat A):
Efter första natten stack jag iväg ungefär en timme innan resten av gänget för att bestiga bergen Reykjafjöll just bredvid campingplatsen. Det är ett 1180 meter högt berg med fantastisk vy! Jag tog detta panoramat därifrån. Klicka upp panoramat i nytt fönster: http://www.akgjohansson.se/Hiking/Laugavegurinn/reykjafjoll_panorama.jpg
Kvällen innan gick David och jag, tillsammans med en trevlig danska som vi träffade, upp på en nästan lika hög topp vid campingplatsen. Man kan inte se lika mycket därifrån, men fin utsikt är det ingalunda!
Förra veckan kom min kompis Joachim "Plupp" Wiegert och hans bror Benjamin på besök, så vi passade på att se Island från den naturnära sidan - hajk! En av våra sommarstudenter David Vanyan vågade med oss också.
En av de mest populära hajkinglederna i Island kallas för Laugavegur eller Laugavegurinn i bestämd form. Det uttalas ungefär "Löjgavejur/Löjgavejurin" och betyder just lögarväger (lög=varmt bad).
Den går mellan Landmannalaugar i norr till Þórsmörk i söder:
Rutten är 55 km lång, så vi delade in den i fyra etapper med fyra nätter (den sista natten i väntan på bussen tillbaka till Reykjavik dagen därpå). Under turen fick vi gå igenom fem olika landskapstyper, som jag ska gå igenom här nedan. Fler inlägg om Laugavegurinn kommer senare!
De bilderna med hög kvalitet är tagna av Benjamin Wiegert, resten är tagna utav mig.
Det första landskapet var ett ökenliknande bergslandskap, där sanden är mineralrik och "svettas" olika färger:
Bild: Benjamin
Under första dagen träffade vi på en kanandensiska som gick leden för sig själv. Vi började att språka och hon slöt sig till oss! Detta är Viviane:
Bild: Viviane Dubois-Cote
Det andra landskapet kom vi in i under andra dagen: snötäckta bergspass!
Bild: Benjamin
Inte dum vy att äta kvällsmat och vakna upp till, eller hur?
Bild: jag
Efter detta landskap blev det grönare och lummigare; vi hade kommit in i de vattenrika områdena nära de två stora glaciärerna i området: Mýrdalsjökull (över vulkanen Katla) och Eyjafjallajökull! Se nästa inlägg om olika utsikter under hajken för att se dessa!
Så här såg det ut vid den andra lägerplatsen, och det tredje landskapet:
Den fjärde och sista dagen kom vi in i det sista landskapet: Skog!
Vi har kommit ned till så låg höjd och samtidigt får mycket vatten från de två glaciärerna, så träden kan verkligen frodas här!
Bild: Benjamin
Bild: Benjamin
Träden ni ser är dvärgbjörk, ett av ursprungsträden här i Island. Det huvudsakliga skälet till att träd är så ovanligt här i landet beror huvudsakligen inte på det karga landskapet, utan på att de låter fåren beta över obegränsade ytor (det tar fem dagar att samla ihop fåren varje höst) och att det ibland regnar ned aska över stora områden.
Så nu är vi framme!
Bild: jag
På sista campingplatsen, i väntan på bussen, fick vi sällskap!
Bild: Benjamin
I nästa inlägg kommer jag att gå igenom de olika utsikterna man får se under hajk-turen!
